Lagen- lagtexten

Lagtext

Ur GD Jörgen Qviströms bok ”Vattentjänstlagen”, OBS! upphovsrätten. Se vidare nedan:

”Bestämmelserna om vatten och avlopp finns i många författningar. De centrala och mest noggrant reglerade lagstiftningen finns i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, som trädde i kraft den 1 januari 2007. Den ersatte då lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar och utgör framför allt en vidare utveckling av denna”.

För de som vill titta på Rättsnätets upplagor på några gällande lagar finns länkarna här.

Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV)

Miljöbalken (1998:808), MB. Miljödepartementet 1998

MB Anslutande förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. 

Plan- och bygglagen, (PBL) (2010:900)

Förarbetena utgörs bland annat av, Sou 2004:64, Qviström J. ”Vattentjänstlagen” 2008.

Qviström, J. Handbok (2008). ”Vattentjänstlagen”. Stockholm: Wollters Kluver Sverige AB, 106 47 Stockholm. Första upplagan 2008, Upplaga 2:1 ISBN 978-91-39-11525-0, 2016.

Statens offentliga utredning, SoU 2004:64 d2, prop. 2005/06:78 och 2005/06:BoU8. Länk: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/?q=Statens+offentliga+utredning+2004%3A64+&p=1&st=2. Scrolla ned till 2004:64 d2, bläddra till önskad sida t ex. 205.

En ny kommunallag börjar gälla 1 januari 2018.

Nu gällande kommunallag (1991:900), KL. Länk: 1 kap medlemskap mm. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/?q=kommunallag+%281991%3A900%29&p=1&st=2 Scrolla ned till lagen Kommunallag (1991:900).

Direkt till 10 kap:

10 kap: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kommunallag-1991900_sfs-1991-900#K10.

Anläggningslagen. För enskilda va-anläggningar som drivs av fastighetsägarna (FÄ).

Förutom den egentliga va-lagstiftningen är det åtskilligt annan lagstiftning som rör va- försörjningen. Sådana bestämmelser finns i bl.a. anläggningslagen (1973:11144), expropriationslagen (1972:719), lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, plan- och bygglagen (2010:900), fastighetsbildningslagen (1970:988) och miljöbalken (1998:808) MB.

Allmänt. Översiktlig beskrivning.

Om ettbehovav allmänna vattentjänsterföreligger måste fastighetsägaren, för att undgå avgiftsskyldighet, kunna bevisa att detta behov med större fördel kan tillgodoses på något annat sätt än genom den allmänna anläggningen.

Det som vi talar om här är i huvudsak två typer av vatten- och avloppsanläggningar (va-anläggningar). Allmän (kommunal) va- anläggning, oftast = konventionell självfallsanläggning, här dock LTA-anläggning = Låg-Tryck-Avlopp med pumpdrift från fastighet och klenare dimensioner på kommunala avloppsledningarna. Detta med anledning av topografin.

Särskilt om LTA-system Sou 2004:64 d2 sid. 271.

Från fastighetens byggnad till förbindelsepunkten (FP) kallas vatten- och avloppsledningarna servisledningar eller förbindelseledningar. Dessa anläggs av FÄ och ingår i den s k. va-installationen, Se Sou 2004:64 d2 sid. 247. FÄ äger och ansvarar för denna. Kommunens ledningsnät ägs av huvudmannen. Det råder tvister om ansvar, kostnader mm. betr. huvudmannens LTA-pump. Läs på Sou 2004:64 d2, sidan 273 -279.

Gränsen mellan allmän va-anläggning och va-installationen är FP. Sou 2004:64 d2 sidan 264, 270, 273.

Huvudmannen äger va-anläggningen enligt 2 § vattentjänstlagen. Vattenmätare och LTA-pumpen ägs av huvudmannen även då den placeras efter FP. Komplicerat.
Kommunalt delägande av vattenbolag typ MSV förekommer, t ex. är ägarandelen för Sörfjärden 2 %, Sundsvall 80 % och Timrå 18 %. MittSverige Vatten AB, (MSV) vars vd även är vd för resp. kommuns vatten och avloppsbolag. MSV delägs av de 3 kommunerna.

Behovet av allmänna vattentjänster (t ex. byggande av allmän va-anläggning) ska prövas på objektiva grunder. Qviström, förarbeten (handbok ”Vattentjänstlagen” 2008, sidan 135.

Enskild va-anläggning anläggs ochägs av FÄ endera som gemensamhetsanläggning med styrelse eller genom enstaka fastigheter. Det är idag fullt möjligt att anlägga sådana godkända va-anläggningar enligt gällande regelverk, men det ankommer på FÄ att visa hur det ligger till med funktionen. Den är viktigare än den tekniska utformningen.

”I större sammanhang” är ett nytt begrepp där det anses att minst 20 fastigheter ingår i ett område. Då menar man att allmän va-anläggning är befogad. Svårare att erhålla tillstånd för enskild anläggning.

Fritidsområde efter fritidsområde görs nu om till s.k. omvandlingsområden och där det proklameras ett behov av att allmän va-anläggning behövs i ett större sammanhang. Även om de allmänna avloppsreningsverken med konventionell tre-stegsrening renar avloppet till 90 % innan det släpps ut i recipienten, klarar de inte att rena avloppsvattnet från läkemedelsrester, kemikalier och övriga miljöfarliga ämnen.

Fastighetsägarens tillsynsansvar

Enligt 20 § vattentjänstlagen ska FÄ stå för den löpande tillsynen över de särskilda anordningar som enligt 19 § finns inne på fastigheten och skydda dessa från skada. Det ligger också i FÄ: s ansvar att underrätta huvudmannen om driftstörningar och behov av åtgärder.
Kommentar: Detta blir svårt om fritidshusen inte används ca 10 månader/år och ägaren sedan bor några mil därifrån. Särskilt om anläggningen används av ett antal permanentboende FÄ året runt.

Det finns ett antal äldre och nyare s.k. rättsfall för den som vill söka och jämföra sin situation och se vilka möjligheter som kan tänkas ge skäl för ett klagomål.

När det händer

Ett beslut fattas…, håll kollen på kommunhusets anslagstavla

Vid allmän va-anläggning (va-system) inrättar kommunen genom beslut i kommunfullmäktige, Kf, ett verksamhetsområde för vatten och avlopp. Kf ska ta beslut om verksamhetsområdet och dess gränser (vilka fastigheter som ska ingå). Bestämmelser om verksamhetsområdets omfattning finns i 7 – 9 §§ vattentjänstlagen. Se definition i 2 § vattentjänstlagen. Läs även Sou 2004:64 d2 sidan 205.

På vilka grunder?

”Ett beslut om verksamhetsområde måste alltid föregås av en noggrann planering och en grundlig undersökning av de närmare förutsättningarna för den behövliga anläggningens utförande, drift och finansiering”. Detta enligt (SoU 2004:64) d2 sidan 205.

I LAV 6 § sägs ”Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang…”

Ordet om innebär att någon har bevisbördan för att sådana olägenheter finns och att då ett behov uppstått. Denne någon är kommunens huvudman. Huvudmannen ska även bevisa att det s.k. miljöskyddsrekvisitet uppfylls.

D v s. om huvudmannen visar att behov uppstått ska han även visa att föreslagna åtgärder (t ex. byggande av allmän va-anläggning) förhindrar eller i vart fall väsentligen motverkar olägenheterna.

Hur har kommunens/miljökontorets tillsyn varit? Det är inte ovanligt att enskilda va-anläggningar uppvisar brister då ny lagstiftning och lokala bestämmelser, tillkommer, t.ex. trekammarbrunnar mm. FÄ bör ha möjlighet att få anpassa sig till nytillkommet regelverk.

Om t ex. en länsstyrelse utnyttjar vattentjänstlagens 51 § i sin tillsyn, behövs enligt naturvårdsverkets forskningsrapporter en bred kartläggning för att på någorlunda säker grund visa varifrån ev. olägenheter härrör och påverkar grundvatten, badvatten och övrig omgivande miljö.

Det duger inte med att enbart påstå att enskilda avloppsanläggningar, grävda eller borrade brunnar, eller att vattenförsörjning är undermålig. Det som tillsynen ska konstatera är risken för människors hälsa och för miljön.

Det finns kommuner som utger beskrivning av att överklaga kommunala beslut.

Överklaga kommunala beslut

Att ha möjligheten att överklaga kommunala beslut och på så sätt underkasta beslutet en rättslig prövning av domstol är ett viktigt inslag i den svenska demokratin.

Två typer av överklaganden

I en kommun förekommer två huvudtyper av överklaganden.

  • Överklagande enligt kommunallagen – laglighetsprövning.
  • Överklagande enligt speciallagstiftning – förvaltningsbesvär.

Laglighetsprövning

Beslut av kommunala organ – fullmäktige, kommunala nämnder och styrelser samt i vissa fall de kommunala revisorerna – överklagas enligt reglerna om laglighetsprövning om det inte finns bestämmelser i lag som säger att beslutet ska överklagas som förvaltningsbesvär. Kommunfullmäktiges beslut överklagas nästan alltid i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning.

Utmärkande för laglighetsprövning är:

  • Att endast kommunmedlemmar har överklaganderätt, oavsett om beslutet angår honom eller henne personligen.
  • Att tiden för att överklaga börjar löpa när det justerade sammanträdesprotokollet har tillkännagivits på kommunens anslagstavla.
  • Den som klagar får inte åberopa någon ny omständighet för sin talan efter att tiden för att överklaga gått ut.
  • Domstolen prövar endast beslutets laglighet, inte om beslutet är lämpligt eller skäligt.
  • Domstolen kan bara undanröja (kassera) beslutet, men inte ändra beslutets innehåll.

Det finns fyra grunder som kan leda till en ändring av ett kommunalt beslut (10 kap 8 § kommunallagen):

  1. Om beslutet inte har tillkommit i laga ordning
  2. Om beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen (överskridande av gränserna för den kommunala kompetensen)
  3. Om det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter
  4. Om beslutet strider mot lag eller annan författning

Uppräkningen i paragrafen är uttömmande, vilket innebär att det inte finns någon möjlighet att genom laglighetsprövning få ett kommunalt beslut upphävt på någon annan grund än de nämnda.

Förvaltningsbesvär

Där detta är aktuellt undersöks hos respektive kommun vilka nämnder som av kommunfullmäktige anförtrotts olika typer av ansvarsområden.

Kommunallagen (1991:900)

KL, 1 kap.

4 § att den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där, är medlem i kommunen.

I KL 2 kap.

2 § att kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.

I KL 10 kap laglighetsprövning

Grunder för laglighetsprövningen

8 § Ett överklagat beslut ska upphävas, om
1. det inte har tillkommit i laga ordning,
2. beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget,
3. det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter, eller
4. beslutet strider mot lag eller annan författning.

Första stycket 3 och 4 gäller inte beslut enligt 8 kap. 3 d § tredje stycket, 4 § tredje och fjärde styckena samt 5 a och 5 b §§.

Något annat beslut får inte sättas i det överklagade beslutets ställe. Lag (2012:800).