Fastighetsägare med enskilda VA-anläggningar utsätts för en rättslös myndighetsutövning som i slutänden kan tvinga dem från hus och hem. Det skriver Lars-Göran Carlsson, VA-i-tiden, och Håkan Larsson, Villaägarna.
I riksdagens vattenvårdsdebatt den 3 mars debatterades bland annat de enskilda VA-anläggningarna i Sverige. Flera riksdagsledamöter ifrågasatte hur det kan komma sig att Havs- och vattenmyndigheten och andra myndigheter utsett de 6 procent småhusägare som har enskild VA-anläggning till de stora utsläppsbovarna. Några bevis för att de enskilda VA-anläggningarna är den stora förorenaren finns nämligen inte. Ändå kan kommunens miljöinspektörer döma ut helt fungerande anläggningar med motivering att den saknar funktion eller är för gamla.
Mark- och miljödomstolen i Växjö har i en prejudicerande dom slagit fast att en kommun måste påvisa skada för att kunna döma ut ett enskilt avlopp. Kommunen måste också göra en individuell bedömning och får inte schablonmässigt utfärda förbud. Att döma ut ett enskilt avlopp med hänsyn till ålder är inte lagligt. Kommunen måste alltså påvisa att VA-anläggningen utgör en skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö för att ett avlopp ska kunna dömas ut.
Trots det fattas det i dag beslut om anslutning till kommunala verksamhetsområden av kommunfullmäktige. Det sker ofta på väldigt bristfälliga beslutsunderlag av politiker som upplever besluten som politiska, trots att de i själva verket är myndighetsutövning av lagen om allmänna vattentjänster, lav. Rättssäkerhet kräver att myndighetsutövningen kan prövas av domstol, när det gäller huruvida behov av anslutning föreligger enligt lagen om allmänna vattentjänster.
Någon evidens utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet om vad som är en förorening från en enskild VA-anläggning finns inte. Men trots att det saknas faktagrund, utgår kommunernas miljöinspektörer ifrån Havs- och vattenmyndighetens allmänna vägledningar när de utövar tillsyn och kan utfärda viten på upp till 150 000 kronor till enskilda VA-anläggningar.
Vi menar att denna tillsyn är en myndighetsutövning som inte är förenlig med den rättssäkerhet och likhet inför lagen som regeringsformen ska garantera. Hur ska en fastighetsägare utifrån den omvända bevisbördan kunna bevisa att dennes anläggning inte förorenar när det inte föreligger någon som helst vetenskaplig definition av förorening från en sådan anläggning?
I riksdagsdebatten om vattenvård framhärdar regeringen att enskilda VA-anläggningar läcker samt att vi har 16 miljömål att leva upp till. Diskussionen om äganderätten för den enskilda, vars anläggning döms ut vid tillsyn utan något som helst faktabelägg, lyste med sin frånvaro.
Miljöministern framhåller att det finns en betydande osäkerhet om hur stor självreningen i mark är och vilka faktorer som styr markretentionen av fosfor. En forskningssammanställning om så kallad ”markretention” av fosfor från enskilda avlopp ska göras för att förbättra kunskapsläget och beräknas vara färdig 2021. Men en sådan rapport finns redan skriven av Peter Ridderstolpe vid WRS och Lars Hylander från SLU. Deras rapport visar att naturens självrenande processer är en viktig och vedertagen princip för att skapa skydd för miljön och för människors hälsa. De konstaterar att ”om terrängen är fördelaktig för retention, som i skogs- och jordbruksbygd, utgör små avlopp som ligger cirka hundra meter från strand eller utströmningsområde i regel en obetydlig risk för övergödning”.
Enskilda fastighetsägare utsätts i dag för en rättslös myndighetsutövning som i slutänden kan tvinga dem från hus och hem, och deras äganderätt förverkas på grunder som inte vilar på en vetenskaplig grund eller är förenliga med lagstiftningen. Villaägarna och VA-i-tiden kräver därför en nationell time-out avseende det schablonmässiga utdömandet av enskilda VA-anläggningar tills evidens i form av vetenskap och beprövad erfarenhet föreligger så att rättssäkerheten för fastighetsägare kan återfås.
Lars-Göran Carlsson
ordförande VA-i-tiden
Håkan Larsson
samhällspolitisk chef Villaägarna