DD/ Miljödomar saknar förankring i verkligheten

En fortlöpande miljöförstöring, juridiska övergrepp och en medveten social utarmning, det är vad som pågår dagligen i Sveriges avlånga land. Det handlar om kommunernas agerande i VA-frågan. Därför agerar VA-i-tiden en opolitisk ideell förening mot kommunernas tvångsanslutningar till kommunalt VA.

Inskränkta strukturer biter sig fast i de kommunala administrationerna, främst i form av okunskap och ett handlande från myndigheter som saknar insikt och kunskap i frågan. Hav och vattenmyndigheternas råd och allmänna vägledningar vilar inte på någon evidens vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Någon pågående forskning för en vetenskaplig evidens existerar inte i dagsläget och trots detta ifrågasätts en omfattande rapport som klargör att de grundläggande markbundna processerna är oöverträffade. Detta framgår utifrån de möten som VA-i-tiden har genomfört med myndigheten.

Mot bakgrund av detta ifrågasätter VA-i-tiden de allmänna vägledningar som enbart utgör ett allmänt tyckande från tillsynsmyndigheten HaV. Hur kommunernas miljöinspektörer ska tycka och tillämpa frågor kring enskilda VA-anläggningar, och som Sveriges kommuner och regioner följer slaviskt som om det vore lag. Här vilar enligt VA-i-tiden en stor orsak till varför tillämpningen av Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) inte vilar på någon saklig grund och enskilda fastighetsägare blir total rättslösa. En lagstiftning som inte vilar på fakta av vetenskap och beprövad erfarenhet är inte förenlig med regeringsformens regler om likabehandling. Eftersom Havs och vattenmyndighetens allmänna råd inte vilar på någon vetenskaplig evidens utan på ett allmänt tyckande. Bristen på kunskap kring på vad som utgör en förorening från enskild VA-anläggning bekräftas även av miljöminister Per Bolund.

Mot denna bakgrund agerar kommunerna och tar alltfler absurda beslut i samband med bildande av s.k. omvandlingsområden. Här åberopas nödvändigheten att ansluta fastigheter utifrån fullmäktigebeslut av verksamhetsområden med ett kommunalt tvång, trots att inga rekvisit finns uppfyllda enligt § 6 LAV.

Denna problematik har i åratal påvisats och otaliga försök att diskutera frågan till exempel via media bemöts med munkavle. Trots att man i de egna leden vänt sig med skrivelser i VA-tvånget till dåvarande bostadsminister Peter Eriksson, från ett 30-tal kommunalråd runt om i landet så händer inget? Jo, – det tillsattes en ensamutredning med Anders Grönvall, som presenterade utredningen ”Vägen till Hållbara Vattentjänster” den 28 maj 2018. Det var en utredning som i mycket pekar mot vissa förändringar i synsättet på hanteringen av kommunernas små avlopp. Förändringar som hänvisar till större flexibilitet och gemensamma lösningar. Att ibland gå så långt som att bortse från en inblandning av det kommunala miljökontoret.

Märk väl, att när vår förre miljöminister Per Bolund fick frågan av riksdagsledamot Betty Malmberg (M) om varför högre krav på små avlopp trots kunskapen om markretention, svarade ministern; ”Vi har ingen kunskap gällande föroreningarna.”

Trots detta fortsätter kommunernas fanatiska tvångsmarsch, med endast en sak i sikte, pengar, pengar och åter pengar. Det blir ett åsidosättande av miljö, med tvång som innebär att fattiga pensionärer tvingas sälja sin fastighet – och ibland till och med hot med vitesförelägganden, trots att inga rekvisit i lagen är uppfyllda.

Det är en kommunal strategi som i många fall leder fram till tvister och domar i Mark- och miljödomstol. Ett exempel är norrmälarstrand i Köping där Sveriges ledande expert i VA-frågor redovisar att de 235 fastigheterna som kommunen beslutat ska tvångsanslutas till kommunalt Verksamhetsområde och VA med hänvisning till § 6 till skydd för människans hälsa och miljö. Med motivering att Mälarens dricksvatten förorenas.

Experter visar Mark- och miljödomstolen att de 235 fastigheterna släpper ut fem kilo fosfor per år i Mälaren medan köpings kommun släpper ut 1,1 ton fosfor per år. Trots denna jämförelse beslutar Mark- och miljödomstolen att det är de 235 fastigheterna som förorenar och bifaller kommunens beslut om tvångsanslutning.

Ett annat exempel är Lillänget i Smedjebackens kommun, där ett fåtal fastigheter tvingas till anslutning där inget rekvisit i § 6 LAV är uppfyllda. Ingen påverkan på miljön, ingen risk för smittorisk och endast några få fastigheter, vilket med tydlighet kan påvisas. Trots det följer Mark- och miljödomstolen kommunens lagvidriga beslut.

Ytterligare och närliggande i tiden är ett fall från Katrineholms kommun, där fastighetsägare överklagar kommunens och länsstyrelsens beslut. Här dömer Mark- och miljödomstolen till fastighetsägarens fördel, men kommunen utövar lagtrots och begär uppgrävning en trekammarbrunn för att inspekteras, då den påstås utgöra en olägenhet, men kommunen kan inte klargöra vilken olägenhet det rör sig om?

I det här skedet upplever många att man kommit till vägs ände och trots överklagan får man inte ärendet prövat i högre instans. Vad som framkommer i en granskning av mark- och miljödomstolarnas sammansättning är att sakkunniga eller särskild ledamot som det heter, är inte specialister inom sitt område. Vem bedömer särskilda ledamöters kompetens vid ett tillsättande? I fall efter fall blir det tydligt med stora olikheter i Mark- och miljödomstolens domslut vilket pekar på bristande kompetens, vad är annars orsaken till dessa domslut som spretar åt alla håll.

Enligt Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar 2kap. §2 ”Ett tekniskt råd ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av sådana sakfrågor som domstolen prövar.” Under samma paragraf presenteras följande: ”En särskild ledamot ska ha erfarenhet av sådana sakfrågor som faller inom Naturvårdsverkets, Havs- och vattenmyndighetens, Boverkets eller Lantmäteriets verksamhetsområde, av industriell, kommunal eller areell verksamhet eller av vatten- och avloppsfrågor. Lag (2015:686).”

Det vill säga att det kan räcka med en erfarenhet ifrån kommunal verksamhet eller annan myndighet vilket inte säger något om de specialkunskaper som krävs för att klara en adekvat bedömning i olika VA-frågor.

Sveriges ledande experter i små avlopp, deras funktion och påverkan blir idag åsidosatta när kommunernas miljöinspektörer går bärsärkagång. Inget garanterar att man är specialist på små avlopp och alla processer som påverkar de ekologiska förloppen, bara för att någon har erfarenhet av sakfrågor som faller inom till exempel Naturvårdsverket och med en civilingenjörsexamen. Och om det så vore, att dessa särskilda ledamöter skulle inneha en sådan kompetens, varför ser det då ut som det gör i här landet?

Va-i-tiden får dags dato ta del av många fall som leder till Mark – och Miljödomstolen med horribla domslut. Men frågan är, på vilka grunder är besluten och domarna tagna? Enligt lagtexten kanske korrekt, men är faktaunderlaget verklighetsförankrat? Hur kan det uppstå så skilda bedömningar mellan olika domstolar? Hur kan en kompetent särskild ledamot bortse ifrån de rekvisit som föreligger i § 6 LAV? Det räcker knappast med viss erfarenhet, det kräver specialkunskaper och erfarenhet av skarpa lägen. Inte minst av dessa sakkunniga, så kallade, särskilda ledamöter.

För VA-i-tiden/Kent Leonardsson